När monstret sover…

passar vi andra på att mysa med de snälla djuren.. Man får ju inte glömma bort de äldsta när man har liten i huset! Yes njuter av varje liten sekund som hon får ensam med matte, av varje liten klapp och av varje liten luktpuss mellan ögonen!

 

Klippt klor

Idag har jag gjort något så jobbigt som att klippa klor. Problemet i vardagen som ger mig ångest. Idag märkte jag att Yes endast är rädd om sina framtassar, varför vet jag inte men när jag klippte baktassarna så var hon alldeles lugn. Nästa gång ska jag börja med baktassarna och se om hon får mer harmoni om jag tar dem först och framtassarna sen. Luna var jätteduktig idag, hon slickar fortfarande på tassen jag ska klippa men mycket mindre och hennes tunga hängde inte alls utanför munnen idag. Känner mig ändå hoppfull och att det här kommer bli bra. Jag har nu gått in med inställningen att det här är en sak som måste göras, ni behöver inte gilla det men det ska göras. Har därför beslutat inte göra någon grej av det, bara gå in, göra det, gå därifrån. Nu idag efter klippningen fick dem lite egentid med mig att träna lite klicker sen back to normal. Känner mig nöjd att det endast tog ca 20 minuter för Yes och kanske runt en 5 minuter med Luna! Duktiga tjejer!

Nu ska jag iväg till brukshundklubben och träna lite lydnad. Sen ska jag göra en värdering på en lägenhet, äta middag borta och mysa vid tanken att framtiden känns ljus.

En liten film

liltanten

Foto: Frida Forsberg

♥

Utvärdering av 2011

Luna.

-Gick grunda för framgång för Anna Hilding i Gävle.

- Nybörjarkurs agility.

Luna var på valpkursen typ den bästa hunden som fanns, hon glänste i vardagen och på träning. Hon gjorde allt med glädje. Sen kom det en period på ca 2-3 månader då hon inte gjorde något rätt. Hon kom inte på inkallning, vi kom inte framåt i träningen, vi stod blickstilla, på samma lilla prick. Sen släppte det, bara sådär. Helt plötsligt sprang hon som en raket mot oss när vi ropade, hon hade HELT PLÖTSLIGT börja apportera saker i vardagen, hon lärde sig fotpositionens betydelse även om den ännu inte är helt perfekt. Mycket av alla dessa saker lossnade när vi fick hem vår lilla stjärna i familjen, Yes. Jag hade inga direkta mål med Luna förra året, jag ville starta lk1 men när trottsperioden kom gav jag upp det. Tankarna på det har inte återkommit heller, en vacker dag kanske men inget som finns på någon priolista. När vi flyttade till Uppsala började Luna bete sig på många sätt fel, på många sätt rätt. Hon har börjat göra ifrån sig inne både i tid och otid. Hon gör det bara hemma hos oss, inte bara för att vi är i närheten, för när vi sover borta är det inga problem. Vi har kommit på att det med största sannorlikhet beror på katterna. De busar ofta och mycket under nätterna och har ibland väckt till och med oss av det. Vi tror att hon vaknar, blir busig eftersom de busar och helt enkelt kissar på sig av uppspelthet. Vi har därför beslutat att försöka omplacera katterna – istället för Luna, för det var där vi stog. Hon skäller ofta när hissen kommer (tyst för visso men det blir en jobbig grej i vardagen). Men, hon har blivit bättre att ha lös, kommer NÄSTAN alltid på inkallning, har en hel del träningslust så länge inte matte lägger henne på något så roligt som ett ekollon. Vi hittade Lunas gren i höstas när vi anmälde oss till en nybörjarkurs i agility. Det här är Lunas grej och det är hennes nya satsning.

Med Yes hade jag inte heller några specifika mål. Jag ville starta i lk2 och det gjorde vi. Med halvdana poäng men jag var nöjd i efterhand. Inte på plats men i efterhand.

Poäng lk2.

Plats – 10

Fritt följ – 5,5 (tappar efter, stannar – jag påverkade med mina dåliga tävlingsnerver)

Läggande – 8 (segt)

Inkallning – 0 (stannade inte på första, gav dk, hon hann komma för långt)

Rutan – 8 (dk)

Apportering – 7 (släpper vid fotpos. dk)

Hopp över hinder – 10

Fjärr – 0 (dk på nedlägg och sen frös hon fast)

Det vi fick poäng på, fick vi helt ok poäng på, synd på nollorna, fria följet var mitt fel. Jag var nervös, svinigt nervös. Hon borde fixa det ändå kan man tycka men hon är så pass känslig beroende på hur jag är så det är förståeligt för henne. Vi tävlade den 24 september, då hade jag haft Yes i 5 månader och 1 dag för att vara precis. Vi hann även gå en fortsättningskurs i agility och påbörja en börjatävlakurs i agility. Vi hann delta på agility KM med disk i både hopp och agilityklass men det gick jäkligt bra. Disken i hoppklass var helt mitt fel och jäkligt synd för annars var loppet jättefint. Agilityklass blev det lite missförstånd i och sen gick det utför. Så på 8 härliga månader fyllda av glädje och gråa hår i viljan att förstå varandra och lära känna varandra har vi hunnit tävla en gång i agility (inoff) och en gång i lydnad. Vi har verkligen lärt känna varandra nu, hon förstår mig, jag förstår henne, jag accepterar alla hennes brister (socialt och träningsmässigt) och älskar henne för den hon är. Hon har mycket vakt och skärpa i sig, något vi jobbar mycket med i vardagen. Vi jobbar med att kunna umgås med främmande hundar och människor och bete sig som man ska och det har gått himla bra och jag lämnar mycket av ansvaret på henne så länge hon inte kommer till mig och ber om hjälp.

Framtiden är vår – jag känner det. Kom igen 2012 – hit me!

Julafton i bilder

Julaftonen var annorlunda men mysig. Brukar spendera dem med pappas familj men bytte familj för i år. Åkte först med mamma hem till moster, där åt vi god mat, kollade på kalle och öppnade paket. Efter det tog jag, syster och hundarna vårt pick och pack och åkte hem till mig där det väntade ännu mer mat och paket i sällskap med plastpappa. Mysig dag med mycket fläng! Yes och Luna fick 3 paket av ”mormor” Yes var en baddare på att öppna paket, minst 2 minuter och sprang gärna fram till Vicki för att hämta fler paket, haha liltanten då! Hon blev jätteglad för alla paketen och ville helst inte dela med sig till Luna så där fick jag gå in och bestämma lite, haha.

Igår bestämde jag mig för att inviga lite julklappar (underställ i ROSA, fått av min prinsess-storasyster. och ett vind/regnställ från mamma&Peter. Det småregnade när jag och Yes tog på oss joggingbälte och sele och tog den vanliga kvällsrundan i ett lite snabbare tempo. Nöjda när vi kom hem klev vi in i duschen (ja, Yes också, hon fick sköljas ren från diverse sand och smuts innan hon fick lägga sig på handduken och torka lite medan jag duschade), la oss på soffan och tittade på tv och möööös.. Kan inte riktigt bestämma mig för om det är tyst och skönt när Luna är på ”semester” eller om det är tyst och tråkigt. Time will tell, jag vet i alla fall att hon har det otroligt bra med massa bus och kärlek.

Massa tankar..

Jag har funderat massa, igen.. På tok för mycket för mitt eget välmående men vad gör man? Det går liksom inte riktigt att kontrollera.

Jag  har funderat på hur otroligt svårt det är att ha en omplacering, i det här fallet är det egentligen inga som helst fel på hunden eller ens brist på vilja att samarbeta. Bara det att.. hon är van med något annat än vad jag gör, vad jag säger, vilket beteendemönster jag har, vad jag gör med armar och händer i fjärren, hur jag rör mig i fotgåendet, hur jag låter när jag säger saker. Vilka regler jag faktiskt har osvosv… Det låter ju nu som att jag är otroligt missnöjd och det får ni inte tro för det finns nog inget bättre jag gjort i mitt liv än att ta med mig Yes hem från den där helgen i Östersund. Hon har fått mig att slita mig i håret många gånger, jag har spenderat många timmar att tänka på vad hon egentligen tänker när hon gör sådär konstiga saker som jag inte ber om osv. Men det finns nog inget djur i världen som kommer få mig att bli så varm i hjärtat som hon kan få mig att bli. När de där ögonen säger ”kan vi gå ut nu?” eller när jag känner mig nere och hon kommer och bara smäller sig ner i famnen på mig och pussar mig försiktigt i ansiktet inser jag att.. på något sätt så är det ingen som förstår mig bättre än henne. Träningen börjar ta sig i form och vi har hittat lite tekniker som ska få henne att känna sig säkrare. Jag blir gladare varje gång jag ser henne i ögonen och ser att hon trivs med mig. Det är väldigt svårt att ha en omplacering…

Och tanken idag slog mig att… det är nog inte så lätt att vara en placering heller! Hon har nog haft alla samma tankar som jag har haft om inte fler på varför den nya konstiga människan säger och gör så konstiga saker… Och jag har ju faktiskt bara haft henne sen i april. I sju månader och tänk vad långt vi egentligen kommit på sju månader!! Helt otroligt. Fast problemet är väl att det känns konstigt att säga så, för det känns som att jag haft henne i hela mitt liv..

Älskade lilla Yes,