Vårt 2016

En liten årssummering sitter väl aldrig fel… 

Januari

I december fick jag veta att vi skulle bli fler igen. En liten varelse växte i magen på mig. Tyvärr mådde jag även denna gång väldigt illa i början på graviditeten. Jag och Nix debuterade i Lydnadsklass3 och vi såg rätt tydligt vad vi behövde träna mer på. Annars tränade vi en del inomhus och drog melvin i pulka utomhus. 


Februari 

Vi började simma två gånger i veckan för att hålla konditionen uppe. Tävlade en gång till med halvkasst resultat men bra attityd. 

Mars

Vi simmade vidare med inget vidare intresse för att träna så mycket av något. Fogarna gjorde sig påminda varje promenad eller träningspass och började göra riktigt ont. Vi tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och det blev vår och tussilagon kom! 

April

April april april. Vår lilla prinsessa blev public. Vi njöt av våren med mycket promenader och träningar utomhus. Nix fyllde 3 år och är den enklaste, roligaste och knäppaste hunden jag haft. 


Maj 

Vi gick in i vecka 25. Vi köpte cykel och invigde den med många turer. Vi tävlade lite agility med blandat resultat men inga nollor. Jag fick ondare i fogarna. Vi njöt av värmen. Fåren flyttade in i vår hage. Luna tog en pinne i agilityklass 2! Nix tog vårt första 1a pris i Lydnadsklass 3! 


Juni 

Vi spenderade många dagar och kvällar i hagen. Vi gick på bröllop och Luna tog en pinne i agilityklass 2 med Malin som var hundvakt. Gick in i vecka 30. Midsommar firades med min fantastiska familj. 


Juli

Vi njöt en helg hos mamma i Tierp. SM i lydnad gick av stapeln och vår fina vän Anna vann på kvaldagen!! 🎉 Vi plockade massa bär i skogen. Njöt av pappas semester och spenderade ännu mer tid i vår hage. 


Augusti 

Vi startade augusti med En helg med utökad flock och längtan var enorm men den 11 augusti anlände hon. 2770g, 46cm lång och alldeles perfekt. Vi njöt av den första tiden tillsammans. 

September 

Melvin fyllde 2 år och var redan storebror! Vi fortsatte njuta av liten bebis. Sov många dagar tillsammans. Kiri tog LP1 och vi tränade extremt mycket med vårt lilla mammagäng. 


Oktober 

Vädret briljerade och vi tränade massor!! Jag och Nix gjorde stor utveckling tillsammans på lydnadsplanen och tog vårt andra 1a pris i Lydnadsklass 3 trots lite små missar! Vi gick även många offroadpromenader med Stina! 


November 

En lugn och trött månad med inte så mycket gjort mer än att följa Meyas utveckling. Melvin var mycket sjuk.

December 

Vi var på Stockholms hundmässa och uppträdde i sbks ring – lydnad. Bra träning för oss, lite mycket ljud på Nix här i slutet men inget jag inte tror vi kan kontrollera tills vi når vårt championat. 🙂 december har i övrigt varit kallt. Med lite agility har det blivit lite ljusare, snön har saknats lite fast det är omöjligt att dra vagnen i. Jag har även fotat lite vilket känns jättekul!! Melvin och Meya gör mig lycklig. Nix och Luna är fantastiska. Och vi avslutar även året tillsammans med Kiri, vars matte är på andra sidan jorden. 


Målen för året blev inte alls uppfyllda. Min tanke var gk vallhund och svensk lydnadschampion men inget lyckades vi med. Men onda fogar och knappt 2 km/dag har jag kunnat gå så känns det helt okej. Fogarna strular fortfarande.. 

2017 är året då jag ska satsa på mig, mina intressen. Jag ska ge Nix allt jag har i agilityn, vi ska valla järnet och vi ska bli lydnadschampions! Vi hoppas även att en liten lillasyster i form av bc flyttar in och jag hoppas kroppen ger med sig så alla prestationsmål kan bli uppfyllda! 

Jag ser fram emot ett nytt år till min familj som ska bli fulländad när bclillasyster flyttar in. Många härliga, glada, lyckliga stunder tillsammans. Längtar redan! ❤

Nu satt den! 

Vid 4.15 inatt vaknade Melvin och var heeelt utvilad enligt honom själv. Jag o Nao, not so much. Vi tittade på barnprogram på paddan. Vid 7 ringde klockan och sa dags att gå upp. Hela familjen packade in sig i bilen och åkte mot Väsby BK för tävling. Vi hade fått startnummer 6 och de körde programmet först och gruppmomenten sist. 

Jag började värma upp med en vittring. Gick sen lite fotgående på planen ovanför. Men med agilityhinder och en del vänner runt omkring fick Nix svårt ty fokusera. Vi gick fotgående och vissa delar var bra men jag hade honom inte riktigt i hand när vi gick in på planen. 

Han gick ett okej fotgående men tappade i vissa helt om. Gick jättefint i långsamt och språng. Gjorde även fina vändningar på stället och stegff men tyvärr med gnäll på stegff. (7,5p) Nervositeten la sig när vi gjorde klart fotgående men glömmer bort mig själv och ger inte förberedande inför sittande. Jag säger fot och börjar gå alldeles för fort och Nix sitter kvar så stannar upp o säger fot igen. Annars jättefint sitt. (9p)  Inkallningen sneglade han lite på husse i så lite långt stå. (8,5p) rutan var bra, lite nos i rutan. (9,5p) hoppapport – knäpptyst och fin ingång (10p). Metallen började med ett startskall 😁 men var sen bra (9p) . Vittringen fick han lukten i näsan när han va över apporten innan, tar då fel men släpper illa kvickt och blir lite osäker. Söker igen och går ifrån pinnarna en sväng men söker upp de igen och tar rätt och kommer in. (5p) fjärren började med ett segt nedläggande och vanligtvis brukar han inte vara med då men han gjorde faktiskt en jättefin fjärr med någon förflyttning fram. (9,5p) 

Helhet 9p med kommentaren jobbar fint mellan momenten. Kul ändå med tanke på att det är det vi jobbat mest med. 

Lite splittrad fortfarande men hästlängder bättre än vanligt. Vilket känns bra. 

Platsmomenten gick prima, han var lite tittig på sitt men satt stabilt och sov nästan på platsliggningen när jag kom tillbaka. (10-10)

Nu hoppas jag vi får flytta upp oss i redan anmälda tävlingar till eliten. Så nu kör vi så det ryker! 

Vår fina kompis Ylle vann elitklassen och blev därmed svensk lydnadschampion!! Grattis Ronja! 

Vi vann dessutom vår klass som en fantastisk bonus på 275,5.p! 

Firar med burgare ✌️️

Tävling


Söndagens tävling gick inte som jag hade tänkt mig. Vi kom fram till Östhammar och hade lite väntetid. Kikade lite på de andra klasserna. Många i eliten verkade ha svårt för rutan. Vi minglade lite och sen blev det tid för samling. När ekipaget innan mig går in börjar de skjuta på något som tydligen var en skjutbana i närheten. Jag börjar värma upp och märker att han är orolig, tar fram en grej, får dunka den i sidan på han och springa för att få igång honom i lek. Han kampar för att jag ber honom, inte för att han egentligen har lust. Jobbar lite fot och gör en vittring, han jobbar på men jag känner att han är tryckt. Vi går in och gör ett helt okej program med tanke på förutsättningarna. Jag är fantastiskt tacksam att han rädsla gått över i någon slags berördhet, att han inte slutar jobba. Känns som att vår relation gjort sitt, han litar på mig. 

Han vågade inte sätta sig i halter. Betyget i fotgåendet åkte ner fort utan halter samt att jag missade bakåtmarsch och gjorde höger två gånger irad. 10 på sitt. 8,5 på inkallning. Nollade rutan, något luktade supermycket påväg dit, såg andra hundar både i klass 3 och elit som gjorde likadant. En hoppapport där jag räddade upp ett möjligt missat hopp. En okej metall. Han ställde sig upp vid vittringen när jag skulle vända upp, 4 gånger. Fin sortering, rätt pinne. Jobbigt att stå lång tid i fjärren, så tjuvade i två skiften. Vi avstog platsmomenten. 

Det kändes surt att komma till en tävling efter tre veckors annat upplägg på träningen. Vi ville se vad all träning gjort med helheten på tävling men vi fick träna på något helt annat. Jag är ändå nöjd, han jobbade, kämpade sig vidare och försökte. Han gav inte upp eller flydde även om jag fick jobba massor mellan momenten. 

Tur i oturen hade jag anmält till fler tävlingar. Så imorgon kör vi igen. Förhoppningsvis utan skott. Med bättre känsla, attityd och resultat. Jag är laddad. Hoppas min bästa vän också är det. 👊

Träningspepp


Börjar med att slänga ut lite fina bilder på flocken från träningar vi varit på. Vi flänger en del just nu, det är himla kul och utvecklande. Jag har för första gången börjat ställa krav på Nix, vilket har lett till lite mer seriositet och han är mycket mer taggad än vad jag är van vid.. nu måste vi börja behärska oss… det gick väldigt fort att få upp hans intresse och nu handlar det inte längre om att orka. Utan om att allt ska bli rätt. Men det är med en helt annan känsla. Det ska bli spännande att se vad tre veckors omförhandling av träning har gett. På söndag är det dags för tävling. 

Foto

En ny kamera har det blivit och mycket nya foton. Vi har lämnat hemmabubblan och försöker nu när vi känner oss pigga ge oss ut för att träna. Det är många mammalediga hundnördar just nu och det är sååå himla roligt. 

Vi tränar mycket lydnad just nu och är inne i en allmän kravfas där jag för första gången faktiskt ställer lite krav på Nix. Aldrig tidigare gjort det i lydnaden innan utan bara försökt tala om för honom hur kul det är. Vilket inte riktigt funkar. Det känns helt klart som att träningen gett utdelning! 

Bjuder på blandat med foton. 

Och så var hon här…

Vår fina lilla Meya har anlänt. Hon föddes den 11 augusti 2016 kl 03.08 på akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var mycket mindre än sin storebror och vägde 2770g och var 46 cm lång. En väldigt liten skrutta men helt ljuvlig som fick höga betyg på alla tester. 


Här kommer min förlossningsberättelse.

På måndagen den 8/8 åkte vi in till sjukhuset i Uppsala för att förvärkarna blivit lite hårdare och för misstänkt vattenavgång. Vi fick göra ctg, ultraljud och en undersökning för att kontrollera men inget vatten syntes till så långt ögat kunde nå. Däremot såg man en pigg bebis som hade full aktivitet i magen. Vi åkte hem och förväntade oss någon vecka till hemma.

På tisdag 9/8 gick slemproppen på kvällen, trodde jag. Var inte helt säker men det var den. Inget mer hände. 

Onsdagmorgon 10/8 vaknade jag och allt kändes som det brukade med förvärkar och sammandragningar. Liltjejen rullade på rätt bra i magen. Vid 10-11 på morgonen kom den första värken, den var väldigt svag, knappt så det var ansträngande men ändå en annan typ av värk. En sån som kommer och går. Dagen fortsatte i samma anda, en värk i timmen ungefär, dock väldigt kraftlösa. Vid 7-8 på kvällen kom de med lite tätare intervaller, 40 min-20min-30min-40min osv, samt mer av proppen. Tänkte att det nog var lång tid kvar och att det skulle avta. Vid halv 12 börjar värkarna komma igång på riktigt, jag får koncentrera mig när de kommer men de låg fortfarande med 6-7 minuters mellanrum. Jag duschade och ringde BB som sa att de åtminstone ville ha 2 värkar/10 min innan vi åkte. Jag ringde min skjuts och sa att han måste komma ikväll. 

Ca en timme senare är värkarna i full rullning och jag kan knappt gå ut ur duschen innan jag vill in igen. Varmvattnet bedövar otroligt mycket. Jag smsar skjutsen om att det börjar bli bråttom och sambon packar bilen. In med hundar och packning. När skjutsen äntligen kommer fram och sambon har fått klä på mig mellan värkarna går jag ner till bilen, försöker sätta mig ner men det är totalt omöjligt. Trycket ner är alldeles för stort, för hårt och för ont. Det slutar med att jag står på knäna i framsätet och det börjar bli rejält bråttom. In med Melvin i bilen och vi tutar iväg. Vi behövde dock tanka innan och under tiden bilen stog still så gick jag ur och kom knappt in igen mellan värkarna. Efter ca 10 minuter gick det. Nu var det väldigt bråttom och värkarna avlöste varandra med bara någon minut, jag hade slutat säga till hur ofta de kom. Några gånger under bilturen frågade jag vart vi var.. Ca 30 min kändes som en hel evighet. Min älskade underbara pojkvän var en klippa, han andades med mig hela vägen, hjälpte mig att återfå kontrollen när hela kroppen sa åt mig att krysta och han bad mig andas, hålla tillbaka, stöttade mig som att han aldrig gjort annat. När vi kommer fram till förlossningen är farfar där för att ta emot Melvin, jag går raka vägen in och hör hur de byter packning, barn och hundar bakom mig och lämnar allt där. Att bara komma fram till förlossningen gör att lite lättar, trygghet. 

De möter oss i dörren, frågar hur det går. Jag begär lustgas innan någon typ av undersökning görs, tog två värkar ståendes vid sängkanten med lustgasen i högsta hugg. Efter uppmaning hjälper de mig upp på bordet och undersökningen görs. Barnmorskan säger ”Frida, jag känner inga kanter, du får krysta när du känner dig redo.” Jag vaknar till av orden, vadå? Är allt klart? Det kan inte vara möjligt… Måste fråga. ”Vadå är allt klart? Är jag helt öppen?” ”Jajamensan, det är bara lyssna på kroppen nu”, får jag till svar. Jag kollar upp på Naozad och gråter en skvätt, allt e klart kommer ur mig. Helt andfådd och nöjd över att jag gjorde allt detta utan smärtstillande med världens bästa sambo vid min sida. Wow! 

Det tog två värkar till innan jag kände mig redo att krysta. Sa det två gånger, jag är inte redo, jag är inte beredd på det här än. De skrattade lite åt mig. Ca fem krystvärkar, varav en utan att krysta, var hon ute. Vi landade på förlossningen 10-5 i 3. Hon är född 03.08. 

Allt därefter flöt på, hon skrek lite och landade nöjt på mitt bröst. Helt magiskt. Jag hade så mycket styrka och krafter kvar. Allt annat kom i den takt det skulle. Vi fick nytt rum och fick mackor och te. Dessa magiska mackor, hur kan de vara så goda! 

Efter 50 min inne på förlossningen i vårt nya rum med fikat framme, förstog vi knappt vad som hade hänt. Hon är här nu! Vår dotter! Allt är klart! 

Med Melvin tog värkarbetet och förlossningen tillsammans ca 36 h. Med Meya tog det sammanlagt 4. Det har varit två helt olika men precis lika fantastiska upplevelser. Tänk att jag har fått två friska små barn, en pojke och en flicka, med två års mellanrum. Vi är inte längre en liten minifamilj. Vi är en familj och vi är så lyckliga för det! 💕