Foto

En ny kamera har det blivit och mycket nya foton. Vi har lämnat hemmabubblan och försöker nu när vi känner oss pigga ge oss ut för att träna. Det är många mammalediga hundnördar just nu och det är sååå himla roligt. 

Vi tränar mycket lydnad just nu och är inne i en allmän kravfas där jag för första gången faktiskt ställer lite krav på Nix. Aldrig tidigare gjort det i lydnaden innan utan bara försökt tala om för honom hur kul det är. Vilket inte riktigt funkar. Det känns helt klart som att träningen gett utdelning! 

Bjuder på blandat med foton. 

Och så var hon här…

Vår fina lilla Meya har anlänt. Hon föddes den 11 augusti 2016 kl 03.08 på akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var mycket mindre än sin storebror och vägde 2770g och var 46 cm lång. En väldigt liten skrutta men helt ljuvlig som fick höga betyg på alla tester. 


Här kommer min förlossningsberättelse.

På måndagen den 8/8 åkte vi in till sjukhuset i Uppsala för att förvärkarna blivit lite hårdare och för misstänkt vattenavgång. Vi fick göra ctg, ultraljud och en undersökning för att kontrollera men inget vatten syntes till så långt ögat kunde nå. Däremot såg man en pigg bebis som hade full aktivitet i magen. Vi åkte hem och förväntade oss någon vecka till hemma.

På tisdag 9/8 gick slemproppen på kvällen, trodde jag. Var inte helt säker men det var den. Inget mer hände. 

Onsdagmorgon 10/8 vaknade jag och allt kändes som det brukade med förvärkar och sammandragningar. Liltjejen rullade på rätt bra i magen. Vid 10-11 på morgonen kom den första värken, den var väldigt svag, knappt så det var ansträngande men ändå en annan typ av värk. En sån som kommer och går. Dagen fortsatte i samma anda, en värk i timmen ungefär, dock väldigt kraftlösa. Vid 7-8 på kvällen kom de med lite tätare intervaller, 40 min-20min-30min-40min osv, samt mer av proppen. Tänkte att det nog var lång tid kvar och att det skulle avta. Vid halv 12 börjar värkarna komma igång på riktigt, jag får koncentrera mig när de kommer men de låg fortfarande med 6-7 minuters mellanrum. Jag duschade och ringde BB som sa att de åtminstone ville ha 2 värkar/10 min innan vi åkte. Jag ringde min skjuts och sa att han måste komma ikväll. 

Ca en timme senare är värkarna i full rullning och jag kan knappt gå ut ur duschen innan jag vill in igen. Varmvattnet bedövar otroligt mycket. Jag smsar skjutsen om att det börjar bli bråttom och sambon packar bilen. In med hundar och packning. När skjutsen äntligen kommer fram och sambon har fått klä på mig mellan värkarna går jag ner till bilen, försöker sätta mig ner men det är totalt omöjligt. Trycket ner är alldeles för stort, för hårt och för ont. Det slutar med att jag står på knäna i framsätet och det börjar bli rejält bråttom. In med Melvin i bilen och vi tutar iväg. Vi behövde dock tanka innan och under tiden bilen stog still så gick jag ur och kom knappt in igen mellan värkarna. Efter ca 10 minuter gick det. Nu var det väldigt bråttom och värkarna avlöste varandra med bara någon minut, jag hade slutat säga till hur ofta de kom. Några gånger under bilturen frågade jag vart vi var.. Ca 30 min kändes som en hel evighet. Min älskade underbara pojkvän var en klippa, han andades med mig hela vägen, hjälpte mig att återfå kontrollen när hela kroppen sa åt mig att krysta och han bad mig andas, hålla tillbaka, stöttade mig som att han aldrig gjort annat. När vi kommer fram till förlossningen är farfar där för att ta emot Melvin, jag går raka vägen in och hör hur de byter packning, barn och hundar bakom mig och lämnar allt där. Att bara komma fram till förlossningen gör att lite lättar, trygghet. 

De möter oss i dörren, frågar hur det går. Jag begär lustgas innan någon typ av undersökning görs, tog två värkar ståendes vid sängkanten med lustgasen i högsta hugg. Efter uppmaning hjälper de mig upp på bordet och undersökningen görs. Barnmorskan säger ”Frida, jag känner inga kanter, du får krysta när du känner dig redo.” Jag vaknar till av orden, vadå? Är allt klart? Det kan inte vara möjligt… Måste fråga. ”Vadå är allt klart? Är jag helt öppen?” ”Jajamensan, det är bara lyssna på kroppen nu”, får jag till svar. Jag kollar upp på Naozad och gråter en skvätt, allt e klart kommer ur mig. Helt andfådd och nöjd över att jag gjorde allt detta utan smärtstillande med världens bästa sambo vid min sida. Wow! 

Det tog två värkar till innan jag kände mig redo att krysta. Sa det två gånger, jag är inte redo, jag är inte beredd på det här än. De skrattade lite åt mig. Ca fem krystvärkar, varav en utan att krysta, var hon ute. Vi landade på förlossningen 10-5 i 3. Hon är född 03.08. 

Allt därefter flöt på, hon skrek lite och landade nöjt på mitt bröst. Helt magiskt. Jag hade så mycket styrka och krafter kvar. Allt annat kom i den takt det skulle. Vi fick nytt rum och fick mackor och te. Dessa magiska mackor, hur kan de vara så goda! 

Efter 50 min inne på förlossningen i vårt nya rum med fikat framme, förstog vi knappt vad som hade hänt. Hon är här nu! Vår dotter! Allt är klart! 

Med Melvin tog värkarbetet och förlossningen tillsammans ca 36 h. Med Meya tog det sammanlagt 4. Det har varit två helt olika men precis lika fantastiska upplevelser. Tänk att jag har fått två friska små barn, en pojke och en flicka, med två års mellanrum. Vi är inte längre en liten minifamilj. Vi är en familj och vi är så lyckliga för det! 💕 


19 dagar 

En dag i vecka 37, alltså förra veckan, så tog jag och Elisabeth en kväll med god middag och en liten fotostund vid vattnet. Det var riktigt mysigt förutom att en geting stack mig på magen…. Bettet är nästan helt borta nu ca 1.5 vecka senare.. 


Det blev magiska bilder, jag är så glad att jag har vänner som är så duktiga på att fota. Mysigt att träffa Elisabeth efter lång tid, förut hade vi alltid massa myskvällar på somrarna men när man inte bor i samma stad är det inte lika lätt att få till! 

Nu, idag, är det bara 19 dagar kvar tills hon är beräknad, vår prinsessa. Jag har fått lite förvärkar och har ju haft en hel del sammandragningar hela tiden. Men eftersom jag är övertygad om att hon kommer komma tidigt kommer hon säkert slå mig på näsan och komma sent. Vi längtar så mycket! Så hoppas det går undan! Jag försöker hålla mig sysselsatt och vi vallar ca 1-2 gånger om dagen! 

Släktbesök

Idag kom Matilda med hundar och hälsade på i hagen. Vi har pratat om att Nix och Eboni ser lika ut i vallningen på filmer och foton och visst ser man att de är från samma linjer när de får tandemvalla. Eboni gick på rakt och fint och Nix höll upp på de sidor de behövdes för att hålla fåren riktigt i schack. Kul att se hur lika de är, trots att Ebbos mamma är från helt andra linjer och se hur de jobbar tillsammans.

En mysig kväll med middag, i hagen och i tvsoffan🙂

i hagen 004i hagen 017i hagen 043i hagen 100i hagen 118

Mina nördar

_DSC2267_DSC2281_DSC2286_DSC2395_DSC2399_DSC2407_DSC2436_DSC2452_DSC2453_DSC2463_DSC2471_DSC2481_DSC2504_DSC2507_DSC2513_DSC2528_DSC2554_DSC2606

Det finns 7 stycken tjejer. Vi hängde en hel del när vi bodde i Uppsala allihopa. I omgångar i olika konstellationer. Vi umgicks väldigt sällan alla tillsammans men vi hade många mysiga kvällar i tv-soffan bla men genom vårt gemensamma brinnande intresse – hundarna har vi skapat en grupp på facebook där vi delar allt som hör till hundägandet och det har blivit mer och mer privata grejer genom årens gång. I lördags skulle vi fira Camilla och då kunde alla 7 tjejer och alla 14 hundar vara på plats samtidigt. Vi hade en riktigt mysig promenad ner till vattnet och sen åt vi en härlig middag tillsammans.

Förra helgen var vi på Idas bröllop alla 7 och det var så kul att ses efter så kort tid igen! Vi har så himla kul tillsammans och hundarna, de går förvånansvärt bra ihop alla 14, som en liten familj har vi blivit!❤

Utveckling i fårhagen 

Det händer mycket nu. Attityd och tempo blir bättre varje dag. Vi nöter avstånd, lydnad lydnad lydnad. Han har mycket att ge och man kan jobba mycket och länge. Försöker vara duktig och inte köra för långa pass. Bibehålla det bra som blir när han inte är för trött. Idag hämtade vi in fåren i 25an tillsammans, utan tjafs, utan skit bakom spakarna. Vi bara gjorde det. Enkelt. Sån jävla vinst! När vi får tre veckor sen fick hem fåren va det inte på frågan att ens försöka. Lycka! 

Camilla med Kes och Ru var och hälsade på igår. Jag fotade medan Camilla körde Nix för att spara på mina fogar. Bitvis mycket bra! Allt blir bättre hela tiden och detta är SÅ häftigt. Kan knappt hålla fingrarna i styr!