Om att utvecklas

Jag tror ingen som kikar in här ibland och läser min blogg har missat att den fläckiga tanten är en speciell liten tjej med en stor personlighet och sist men inte minst har en väldigt stor personlig bubbla. I början när Yes flyttade in till oss så var det väldigt mycket annat som hände i mitt liv, jag flängde runt väldigt mycket. Pappa hade precis köpt nytt sommarställe, jag sökte praktik i uppsala och pluggade i Gävle, samtidigt ville jag hinna med alla studentaktiviteter osv. När vi åkte hem med henne från Östersund så låg hon under stolen hela resan, ville absolut inte gå fram förrän tåget stannat och skakade en hel del va resan. Det skar i mitt hjärta att se henne så osäker. Under de första två veckorna jag hade henne tror jag vi åkte tåg ca 10 gånger. Att åka tåg idag är helt okej enligt Yes, hon är lugn och avslappnad.

Hon fick kanske inte den lättaste och mjukaste starten som hon kanske i det tillfället hade behövt men jag tror ändå att det var bra för hennes självförtroende att jag välkomnade in henne i mitt liv utan att ändra på det. Hon fick hänga med på studentaktiviteter med mycket folk, musik, lite fylla osv. Hon fick åka hem till mamma, till pappas stuga, träffa släkt och vänner som om jag visste att hon aldrig gjort något annat. Jag lät henne dock alltid komma underfunn med saker i sin egen takt. Jag lät tex aldrig mina vänner hälsa på henne först (de första gångerna vi sågs), utan de fick bara hälsa om Yes tog den första kontakten. Jag hade blivit varnad av Annica att hon kanske aldrig skulle komma att acceptera vissa av mina vänner, det har aldrig hänt. Hon har tagit in alla i sitt nya liv med öppna tassar (;)) och jag tror att min tillit för att hon fixar allting finemang tror jag hjälpt henne en bra bit påväg.

Jag var hos mamma igår innan styrelsemötet på klubben. Yes piper av glädje och förtjusning när hon ser mamma, blir alldeles stissig och till sig. Mamma älskar Yes, jag tror nästan Yes ligger närmast hjärtat av mina tre dårar jag har. Den första gången vi hälsade på hos mamma frågade hon mig ‘Men Frida, varför ville du ha ‘dendär’? Hon är ju alldeles osäker och stirrig’. Hon gillade alltså inte alls Yes. Det är så otroligt härligt och värmande i mitt kära mattehjärta att se hur den här hunden har blivit någon folk tyckte lite illa om till den hunden dem älskar mest. Och visst, hon har sina fasoner för sig, hetsar upp sig i onödan vid hundmöten, stirrar upp sig alldeles för mycket innan man ska gå ut, skälla på vissa hundar, morra på folk som är för framfusiga, vilja ligga ensam (utan de andra hundarna) i ett hörn med en leksak i munnen men jag måste ju faktiskt helt ärligt säga, bortsett från hundmötena, att det är dem sakerna som gör Yes till Yes. Även fast det inte är de mest possitiva egenskaper kan jag inte tänka mig den fläckiga hunden utan den stora bubblan. Herregud, vem har inte brister? 😉

Det jag ville komma fram till är att det är ganska häftigt att ta över en hund såhär. 4 år gammal kom hon till mig och hon har utvecklats i självsäkerhet och förtroende för en annan människa på så himla kort tid. Hon tror blint på allt jag säger, vad jag än ber henne om. Hon är bara så himla duktig och modig för allt hon tagit till sig under den faktiskt korta tid hon varit här och det får mig att inse att shit vilken hund jag har!

Älskade lilla fläckiga Yes!

Bilder från igår hos mamma

Annonser

One thought on “Om att utvecklas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s