Och så var hon här…

Vår fina lilla Meya har anlänt. Hon föddes den 11 augusti 2016 kl 03.08 på akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var mycket mindre än sin storebror och vägde 2770g och var 46 cm lång. En väldigt liten skrutta men helt ljuvlig som fick höga betyg på alla tester. 


Här kommer min förlossningsberättelse.

På måndagen den 8/8 åkte vi in till sjukhuset i Uppsala för att förvärkarna blivit lite hårdare och för misstänkt vattenavgång. Vi fick göra ctg, ultraljud och en undersökning för att kontrollera men inget vatten syntes till så långt ögat kunde nå. Däremot såg man en pigg bebis som hade full aktivitet i magen. Vi åkte hem och förväntade oss någon vecka till hemma.

På tisdag 9/8 gick slemproppen på kvällen, trodde jag. Var inte helt säker men det var den. Inget mer hände. 

Onsdagmorgon 10/8 vaknade jag och allt kändes som det brukade med förvärkar och sammandragningar. Liltjejen rullade på rätt bra i magen. Vid 10-11 på morgonen kom den första värken, den var väldigt svag, knappt så det var ansträngande men ändå en annan typ av värk. En sån som kommer och går. Dagen fortsatte i samma anda, en värk i timmen ungefär, dock väldigt kraftlösa. Vid 7-8 på kvällen kom de med lite tätare intervaller, 40 min-20min-30min-40min osv, samt mer av proppen. Tänkte att det nog var lång tid kvar och att det skulle avta. Vid halv 12 börjar värkarna komma igång på riktigt, jag får koncentrera mig när de kommer men de låg fortfarande med 6-7 minuters mellanrum. Jag duschade och ringde BB som sa att de åtminstone ville ha 2 värkar/10 min innan vi åkte. Jag ringde min skjuts och sa att han måste komma ikväll. 

Ca en timme senare är värkarna i full rullning och jag kan knappt gå ut ur duschen innan jag vill in igen. Varmvattnet bedövar otroligt mycket. Jag smsar skjutsen om att det börjar bli bråttom och sambon packar bilen. In med hundar och packning. När skjutsen äntligen kommer fram och sambon har fått klä på mig mellan värkarna går jag ner till bilen, försöker sätta mig ner men det är totalt omöjligt. Trycket ner är alldeles för stort, för hårt och för ont. Det slutar med att jag står på knäna i framsätet och det börjar bli rejält bråttom. In med Melvin i bilen och vi tutar iväg. Vi behövde dock tanka innan och under tiden bilen stog still så gick jag ur och kom knappt in igen mellan värkarna. Efter ca 10 minuter gick det. Nu var det väldigt bråttom och värkarna avlöste varandra med bara någon minut, jag hade slutat säga till hur ofta de kom. Några gånger under bilturen frågade jag vart vi var.. Ca 30 min kändes som en hel evighet. Min älskade underbara pojkvän var en klippa, han andades med mig hela vägen, hjälpte mig att återfå kontrollen när hela kroppen sa åt mig att krysta och han bad mig andas, hålla tillbaka, stöttade mig som att han aldrig gjort annat. När vi kommer fram till förlossningen är farfar där för att ta emot Melvin, jag går raka vägen in och hör hur de byter packning, barn och hundar bakom mig och lämnar allt där. Att bara komma fram till förlossningen gör att lite lättar, trygghet. 

De möter oss i dörren, frågar hur det går. Jag begär lustgas innan någon typ av undersökning görs, tog två värkar ståendes vid sängkanten med lustgasen i högsta hugg. Efter uppmaning hjälper de mig upp på bordet och undersökningen görs. Barnmorskan säger ”Frida, jag känner inga kanter, du får krysta när du känner dig redo.” Jag vaknar till av orden, vadå? Är allt klart? Det kan inte vara möjligt… Måste fråga. ”Vadå är allt klart? Är jag helt öppen?” ”Jajamensan, det är bara lyssna på kroppen nu”, får jag till svar. Jag kollar upp på Naozad och gråter en skvätt, allt e klart kommer ur mig. Helt andfådd och nöjd över att jag gjorde allt detta utan smärtstillande med världens bästa sambo vid min sida. Wow! 

Det tog två värkar till innan jag kände mig redo att krysta. Sa det två gånger, jag är inte redo, jag är inte beredd på det här än. De skrattade lite åt mig. Ca fem krystvärkar, varav en utan att krysta, var hon ute. Vi landade på förlossningen 10-5 i 3. Hon är född 03.08. 

Allt därefter flöt på, hon skrek lite och landade nöjt på mitt bröst. Helt magiskt. Jag hade så mycket styrka och krafter kvar. Allt annat kom i den takt det skulle. Vi fick nytt rum och fick mackor och te. Dessa magiska mackor, hur kan de vara så goda! 

Efter 50 min inne på förlossningen i vårt nya rum med fikat framme, förstog vi knappt vad som hade hänt. Hon är här nu! Vår dotter! Allt är klart! 

Med Melvin tog värkarbetet och förlossningen tillsammans ca 36 h. Med Meya tog det sammanlagt 4. Det har varit två helt olika men precis lika fantastiska upplevelser. Tänk att jag har fått två friska små barn, en pojke och en flicka, med två års mellanrum. Vi är inte längre en liten minifamilj. Vi är en familj och vi är så lyckliga för det! 💕 


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s