Syskonkärlek 

M&M har lekt i köket ikväll. I säkert 30 minuter busade de tillsammans, fnittrandes runt på köksgolvet med olika leksaker eller bara tillsammans med deras fantasi. Melvin ger Meya mer och mer uppmärksamhet och Meya ålar efter Melvin efter sin bästa förmåga. Hon kämpar för att komma ikapp, leka med hans saker osv. Det är så kul att se hur fina de är ihop och att de genuint tycker om varandra gör mig så varm i hela kroppen! 

Nu på kvällen satt Meya lurad mot min mage/mitt bröst, som hon så ofta gör på kvällen när hon är trött. Jag stryker henne långsamt på ryggen. Melvin tittar lite och kommer sen fram till mig. ”Mamma, klappa fint.” Säger han och gör precis så som jag, stryker henne långsamt på ryggen och upprepar sina ord. Klappar henne fint på ryggen en stund och böjer sig sen fram mmmmwah säger han och ger henne en puss i sidan. Klappar lite till och går sen vidare till annat. Det är så fint, det är verkligen kärlek. 

Älskade små barn!  


Annonser

Vårt 2016

En liten årssummering sitter väl aldrig fel… 

Januari

I december fick jag veta att vi skulle bli fler igen. En liten varelse växte i magen på mig. Tyvärr mådde jag även denna gång väldigt illa i början på graviditeten. Jag och Nix debuterade i Lydnadsklass3 och vi såg rätt tydligt vad vi behövde träna mer på. Annars tränade vi en del inomhus och drog melvin i pulka utomhus. 


Februari 

Vi började simma två gånger i veckan för att hålla konditionen uppe. Tävlade en gång till med halvkasst resultat men bra attityd. 

Mars

Vi simmade vidare med inget vidare intresse för att träna så mycket av något. Fogarna gjorde sig påminda varje promenad eller träningspass och började göra riktigt ont. Vi tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och det blev vår och tussilagon kom! 

April

April april april. Vår lilla prinsessa blev public. Vi njöt av våren med mycket promenader och träningar utomhus. Nix fyllde 3 år och är den enklaste, roligaste och knäppaste hunden jag haft. 


Maj 

Vi gick in i vecka 25. Vi köpte cykel och invigde den med många turer. Vi tävlade lite agility med blandat resultat men inga nollor. Jag fick ondare i fogarna. Vi njöt av värmen. Fåren flyttade in i vår hage. Luna tog en pinne i agilityklass 2! Nix tog vårt första 1a pris i Lydnadsklass 3! 


Juni 

Vi spenderade många dagar och kvällar i hagen. Vi gick på bröllop och Luna tog en pinne i agilityklass 2 med Malin som var hundvakt. Gick in i vecka 30. Midsommar firades med min fantastiska familj. 


Juli

Vi njöt en helg hos mamma i Tierp. SM i lydnad gick av stapeln och vår fina vän Anna vann på kvaldagen!! 🎉 Vi plockade massa bär i skogen. Njöt av pappas semester och spenderade ännu mer tid i vår hage. 


Augusti 

Vi startade augusti med En helg med utökad flock och längtan var enorm men den 11 augusti anlände hon. 2770g, 46cm lång och alldeles perfekt. Vi njöt av den första tiden tillsammans. 

September 

Melvin fyllde 2 år och var redan storebror! Vi fortsatte njuta av liten bebis. Sov många dagar tillsammans. Kiri tog LP1 och vi tränade extremt mycket med vårt lilla mammagäng. 


Oktober 

Vädret briljerade och vi tränade massor!! Jag och Nix gjorde stor utveckling tillsammans på lydnadsplanen och tog vårt andra 1a pris i Lydnadsklass 3 trots lite små missar! Vi gick även många offroadpromenader med Stina! 


November 

En lugn och trött månad med inte så mycket gjort mer än att följa Meyas utveckling. Melvin var mycket sjuk.

December 

Vi var på Stockholms hundmässa och uppträdde i sbks ring – lydnad. Bra träning för oss, lite mycket ljud på Nix här i slutet men inget jag inte tror vi kan kontrollera tills vi når vårt championat. 🙂 december har i övrigt varit kallt. Med lite agility har det blivit lite ljusare, snön har saknats lite fast det är omöjligt att dra vagnen i. Jag har även fotat lite vilket känns jättekul!! Melvin och Meya gör mig lycklig. Nix och Luna är fantastiska. Och vi avslutar även året tillsammans med Kiri, vars matte är på andra sidan jorden. 


Målen för året blev inte alls uppfyllda. Min tanke var gk vallhund och svensk lydnadschampion men inget lyckades vi med. Men onda fogar och knappt 2 km/dag har jag kunnat gå så känns det helt okej. Fogarna strular fortfarande.. 

2017 är året då jag ska satsa på mig, mina intressen. Jag ska ge Nix allt jag har i agilityn, vi ska valla järnet och vi ska bli lydnadschampions! Vi hoppas även att en liten lillasyster i form av bc flyttar in och jag hoppas kroppen ger med sig så alla prestationsmål kan bli uppfyllda! 

Jag ser fram emot ett nytt år till min familj som ska bli fulländad när bclillasyster flyttar in. Många härliga, glada, lyckliga stunder tillsammans. Längtar redan! ❤

Och så var hon här…

Vår fina lilla Meya har anlänt. Hon föddes den 11 augusti 2016 kl 03.08 på akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var mycket mindre än sin storebror och vägde 2770g och var 46 cm lång. En väldigt liten skrutta men helt ljuvlig som fick höga betyg på alla tester. 


Här kommer min förlossningsberättelse.

På måndagen den 8/8 åkte vi in till sjukhuset i Uppsala för att förvärkarna blivit lite hårdare och för misstänkt vattenavgång. Vi fick göra ctg, ultraljud och en undersökning för att kontrollera men inget vatten syntes till så långt ögat kunde nå. Däremot såg man en pigg bebis som hade full aktivitet i magen. Vi åkte hem och förväntade oss någon vecka till hemma.

På tisdag 9/8 gick slemproppen på kvällen, trodde jag. Var inte helt säker men det var den. Inget mer hände. 

Onsdagmorgon 10/8 vaknade jag och allt kändes som det brukade med förvärkar och sammandragningar. Liltjejen rullade på rätt bra i magen. Vid 10-11 på morgonen kom den första värken, den var väldigt svag, knappt så det var ansträngande men ändå en annan typ av värk. En sån som kommer och går. Dagen fortsatte i samma anda, en värk i timmen ungefär, dock väldigt kraftlösa. Vid 7-8 på kvällen kom de med lite tätare intervaller, 40 min-20min-30min-40min osv, samt mer av proppen. Tänkte att det nog var lång tid kvar och att det skulle avta. Vid halv 12 börjar värkarna komma igång på riktigt, jag får koncentrera mig när de kommer men de låg fortfarande med 6-7 minuters mellanrum. Jag duschade och ringde BB som sa att de åtminstone ville ha 2 värkar/10 min innan vi åkte. Jag ringde min skjuts och sa att han måste komma ikväll. 

Ca en timme senare är värkarna i full rullning och jag kan knappt gå ut ur duschen innan jag vill in igen. Varmvattnet bedövar otroligt mycket. Jag smsar skjutsen om att det börjar bli bråttom och sambon packar bilen. In med hundar och packning. När skjutsen äntligen kommer fram och sambon har fått klä på mig mellan värkarna går jag ner till bilen, försöker sätta mig ner men det är totalt omöjligt. Trycket ner är alldeles för stort, för hårt och för ont. Det slutar med att jag står på knäna i framsätet och det börjar bli rejält bråttom. In med Melvin i bilen och vi tutar iväg. Vi behövde dock tanka innan och under tiden bilen stog still så gick jag ur och kom knappt in igen mellan värkarna. Efter ca 10 minuter gick det. Nu var det väldigt bråttom och värkarna avlöste varandra med bara någon minut, jag hade slutat säga till hur ofta de kom. Några gånger under bilturen frågade jag vart vi var.. Ca 30 min kändes som en hel evighet. Min älskade underbara pojkvän var en klippa, han andades med mig hela vägen, hjälpte mig att återfå kontrollen när hela kroppen sa åt mig att krysta och han bad mig andas, hålla tillbaka, stöttade mig som att han aldrig gjort annat. När vi kommer fram till förlossningen är farfar där för att ta emot Melvin, jag går raka vägen in och hör hur de byter packning, barn och hundar bakom mig och lämnar allt där. Att bara komma fram till förlossningen gör att lite lättar, trygghet. 

De möter oss i dörren, frågar hur det går. Jag begär lustgas innan någon typ av undersökning görs, tog två värkar ståendes vid sängkanten med lustgasen i högsta hugg. Efter uppmaning hjälper de mig upp på bordet och undersökningen görs. Barnmorskan säger ”Frida, jag känner inga kanter, du får krysta när du känner dig redo.” Jag vaknar till av orden, vadå? Är allt klart? Det kan inte vara möjligt… Måste fråga. ”Vadå är allt klart? Är jag helt öppen?” ”Jajamensan, det är bara lyssna på kroppen nu”, får jag till svar. Jag kollar upp på Naozad och gråter en skvätt, allt e klart kommer ur mig. Helt andfådd och nöjd över att jag gjorde allt detta utan smärtstillande med världens bästa sambo vid min sida. Wow! 

Det tog två värkar till innan jag kände mig redo att krysta. Sa det två gånger, jag är inte redo, jag är inte beredd på det här än. De skrattade lite åt mig. Ca fem krystvärkar, varav en utan att krysta, var hon ute. Vi landade på förlossningen 10-5 i 3. Hon är född 03.08. 

Allt därefter flöt på, hon skrek lite och landade nöjt på mitt bröst. Helt magiskt. Jag hade så mycket styrka och krafter kvar. Allt annat kom i den takt det skulle. Vi fick nytt rum och fick mackor och te. Dessa magiska mackor, hur kan de vara så goda! 

Efter 50 min inne på förlossningen i vårt nya rum med fikat framme, förstog vi knappt vad som hade hänt. Hon är här nu! Vår dotter! Allt är klart! 

Med Melvin tog värkarbetet och förlossningen tillsammans ca 36 h. Med Meya tog det sammanlagt 4. Det har varit två helt olika men precis lika fantastiska upplevelser. Tänk att jag har fått två friska små barn, en pojke och en flicka, med två års mellanrum. Vi är inte längre en liten minifamilj. Vi är en familj och vi är så lyckliga för det! 💕 


Tillökning 

Åter igen ska sex bli sju. Det känns lite konstigt att det är samma antal. Yes fattas mig i mycket, hon var min bästa vän. Men jag vet att hon är tacksam över att slippa uppleva en till liten tvåbent bebis som stjäl hennes uppmärksamhet. 

Melvin ska bli storebror, ooooaaaw, som Melvin själv brukar uttrycka sig. Vi ska bli tvåbarnsföräldrar. En liten prinsessa ska entra världen i augusti, vi längtar ihjäl oss. Men tiden har gått undan hittills och det lär väl fortsätta så. Det är mycket jobb, tävlingar, träningar och den sista pusselbiten är min fina familj som snart ska utökas. 


Det känns avslappnat och enkelt. Jag har fått bevisat för mig hundra gånger om att både Luna och Nix är underbara med vår Melvin och jag känner mig trygg inför att det kommer gå lika bra med nummer 2. Däremot har graviditeten tagit mer på mig, mer illamående, mer trött och nu foglossningar.. Trött är bara förnamnet och att bli påverkad fysiskt är helt klart det värsta. Jag hoppas det inte blir värre än vad det är nu och ska försöka tygla mig och ta det lugnare men det är svårt som hundägare och agilityälskare. Ser ut som att det kanske får bli mer lydnad än vad jag tänkt mig. 


Vi har helt klart en spännande tid till mötes…. ☺️😍

Tar tillvara på tiden 

Det är de små stunderna i vardagen som gör livet speciellt. Att sitta ner och se solen gå ner vid vattnet för att sen gå hem i mörkret behövs ibland när livet är tufft. 

Känner mig som en djup poet, har massor att skriva egentligen men inga ord kommer ut. De kommer väl, tids nog, när jag är mogen för det. 

Tills dess, massa skumma, känslosamma rader.. Om allt och ingenting.    

    
 

Nej, jag förstår verkligen inte.. 

Ibland, väldigt sällan, men ändå ibland. Behöver jag skriva av mig om annat än om hundar och hundträning. Idag är en sån dag. 

I fredags åkte min sambo, mitt barns pappa och min älskade lilla unge till pappas jobb för att hälsa på en sväng. Påväg till tunnelbanan hände det som jag bara har fått höra om, aldrig hänt någon i min närmaste närhet. Men nu hände det. En medelålders dam tittade ner i vagnen på sovande melvin och uttryckte sig irriterat ”jävla blatteunge”. 

Sådär direkt blev jag riktigt arg, reagerade helt på instinkt. Vem är hon som ska tala till mitt barn på det sättet? Melvin är inte ens ett år gammal. Redan börjar det här drabba oss. Melvins pappa har utländskt ursprung men han är svensk, precis lika mycket svensk som jag. Min mamma är invandrare från Finland. Men jag är född i Sverige. Melvin är född i sverige. När Melvin föddes diskuterade vi många vändor fram och tillbaka om vilket efternamn han skulle få. Jag som själv vuxit upp med två efternamn och tycker det varit långt och krångligt ansåg att ett efternamn räcker. Jag älskar deras efternamn! Det är vackert. Klart Melvin ska heta som pappa. Men många gånger sa Nao till mig att han borde ha ett svenskt efternamn. ”Det ska inte spela någon roll vad han heter i efternamn” var alltid mitt svar. 

Jag står fast vid mina åsikter. Den dagen någon särbehandlar mitt barn för att han har bruna ögon, brunt hår eller något annat  eller för att han inte heter Jansson, Svensson osv. Den dagen tar jag den striden. Ska man inte få se ut och heta vad som helst i det lilla avlånga landet lagom? Jag blir riktigt upprörd och ledsen. Jag fick det här berättat för mig i fredags. Det är 5 dagar sen. Jag har inte kunnat släppa det. 

Ska man inte bli behandlad efter sina egna handlingar och hur man är som person istället för hur man ser ut, vart man kommer ifrån eller vad man heter? Jag blir så less på förutfattade meningar, dumma kommentarer och folk som öppnar munnen utan att tänka sig för. 

Ledsen arg irriterad och utan att känns mig någotsomhelst klar eller färdigskriven avslutar jag nu. Jag förstår helt enkelt inte… Hur kan man döma ett barn som inte ens fyllt ett år gammal. För hur mycket jag än tycker att ”blatte” egentligen inte är ett fult ord så vet jag precis vad hon menade. Så himla himla sorgligt..

Vart är världen påväg? 

   
   
Hur kan man ens komma på tanken att säga något illa om ett så litet barn?! 

Livet leker 

Just nu är livet bra! Just nu gör mig livet bara gott, det bara är grej på grej med bra och önskvärda resultat. 

Nix och Luna har gått klockrent på agilitytävlingarna. Nix klarade lydnadsettan. Yes är helt fri från sin skada. Melvin är en frisk och glad pojke. Jag har fått nytt jobb. Min sambo är fantastisk. Ja, livet är bra helt enkelt. 

   
        
Idag på promenaden hem från BK så kom det en aussie framspringandes. Ingen ägare syntes till. Den skulle, trots massa hotfulla försök att få bort den, prompt fram till Nix, som jag löjligt nog hade lyft upp i mina armar. La honom ner på marken, tog av kopplet och kopplade den andra hunden istället. Stog kvar på stället i typ 30 minuter. Fick hjälp av ett par en liten stund medan jag ringde polisen. De sa att de inte hade möjlighet att plocka upp hunden så antingen fick jag släppa den igen eller köra den till polisstationen. Galet! Hur som, så bestämde jag mig för att köra den till stationen. Men när vi började gå, valde jag att skriva ut på facebook att jag hittat en hund. Precis när jag postat det så kommer en tjej springandes. Hunden hade rymt hemifrån! Vilken tur jag stog där så länge så de slapp hämta hunden hos polisen. Nix då, jo, han skötte sig som en ängel under hela tiden och lyssnade på allt jag sa även om han tyckte det var underligt att jag helt plötsligt hade en annan hanhund i kopplet som var lite lätt överförtjust i Nix. 😉 Den där vardagslydnaden är så himla värd. Och jag är tacksam att det bara var Nix med idag, Yes hade blivit rasande. Och det var ju skönt hon slapp bli det! 

Nix och jag ska prova våra vingar i en lydnadstvåa. På hemmaklubben. Får se om det blir bättre känsla på hemmaplan. 🙂 momenten sitter inte helt hundra än men det är ju någon vecka kvar 🙂 . Vi kommer alltså inte vara lika förberedda denna gång, om det är bra eller dåligt visar sig. Kul känns det i alla fall. LP2 siktar vi på, nu ska vi samla erfarenhet och lära oss massor om varandra på tävlingsplanen! Min säl och jag.